Georg Åberg förbättrade med sitt bronsresultat Knut Stenborgs svenska rekord i längdhopp (6,91) och blev därmed även förste svensk över sju meter. Rekordet behöll han till 1918 då William Pettersson förbättrade det med 2 centimeter.
Georg vann även silver i tresteg med 14,51.

Den 13 juli 1912 var det längdfinal vid OS i Stockholm. Georg Åberg (1893–1946) var förste svensk över sju meter i längd men åt den amerikanske guldmannen på 760 fanns inget att göra. Han blev dock med sina 718 trea, bara tre cm efter silvermedaljören

Eftersom Jacobssons tycktes visa att vem som helst kunde bli en hyllad idrottsstjärna blev han snabbt publikens favorit. Sigge hette egentligen Sigfrid och blev sexa i maratonloppet, vilket av många ansågs som en besvikelse.

Emil Norlander skaldade så här i en kuplett efter OS:
A, Sigge-Sigge Jacobsson
fick tji, fick tji på maraton
för vägarna var långa dom
och skorna dom var trånga dom
han sprang, han sprang så svetten rann
men han blev bara sjätte man.
Sigge Jacobsson tog kritiken hårt. Han blev arbetslös och slutade med löpningen en kort tid efter OS.

USA vann som väntat nästan hälften av alla guldmedaljer men den svenska satsningen gav flera medaljer.

En av de mest uppmärksammade svenskarna var Sigge Jacobsson som var ett stort svenskt hopp i marathon.
Så här skriver Christian Lindstedt om Sigge i den idrottshistoriska boken Mellan heroism och idioti som kom ut 2005: Tre år före OS var han 26 år gammal, stadgad och gift, helt utan idrottsligt förflutet och knappast en person som förväntades inleda en karriär som löpare.

Men redan från första början fick hans framgångar något av en saga över sig. I sitt första lopp på distansen blev han svensk mästare i juni 1910.

Hans ordinära bakgrund var en stor tillgång, men det skulle sedermera visa sig att han var minst sagt ovanlig. Sigges löparkarriär kännetecknades av en samvetslös energi, långt driven perfektionism, sinnrikhet och inte minst en närmast arrogant individualism.